Många människor känner allmän oro inför globaliseringen och upplever försämringar inom välfärden. Samtidigt tyder en stor del av forskningen på att välfärdsstaten, så som vi känner den i de nordiska länderna, klarar av att stå emot trycket och försvara sin ställning.
Forskningsresultat kan dock ifrågasättas, menar Daniel Ankarloo (bilden), forskare och lektor i socialt arbete vid Malmö högskola. Han är mer pessimistisk om välfärdssektorns framtid.
- När man talar om globalisering i relation till välfärdsstaten menar man att någonting hände i slutet av 1970- och början av 1980-talet, säger Daniel Ankarloo. De flesta är överens om det vid denna tid inträffade något slags förändring i systemet, även om de inte behöver vara överens om något annat.
Å ena sidan internationaliserades finansmarknaderna, finanskapitalets rörlighet ökade både i hastighet och volym. Å den andra är välfärdsstaten ett utpräglat nationellt projekt – i Sverige lever fortfarande begreppet Folkhemmet, föreställningen om att det finns ett folk åt vilket samhällets ansvar är att bygga ett hem.
Maktbalansen har förskjutits till kapitalets fördel
Innan globaliseringen tog fart, rådde något slags maktbalans mellan den offentliga sektorn, fackföreningarna och näringslivets organisationer. Det offentliga ansvarade för välfärden medan fackföreningarna och näringslivets organisationer förhandlade om löner och arbetsvillkor.
- Enligt detta synsätt har globaliseringen lett till att maktbalansen har förskjutits till kapitalets fördel, säger Daniel Ankarloo. Politiska krav på större social trygghet och högre löner kan mötas av hot att företagen ska flytta till länder med lägre kostnader.
Flera faktorer leder, åtminstone i teorin, till en försvagning av den offentliga kollektiva välfärden: avindustrialiseringen i väst och industrins flyttning österut, en åldrande befolkning, och en allmän social trend mot individualisering som opinionsmässigt leder bort från kollektiva lösningar.
Tillsammans med avregleringar, skattesänkningar och privatiseringar av delar av den offentliga sektorn, borde utrymmet för välfärdssatsningar av nordisk modell vara krympande.
Forskningen ser ingen dramatisk försvagning av välfärden
Forskningen som presenterats hittills stämmer dock relativt illa med hypotesen om att välfärdssystemen försvagas och dessutom blir alltmer lika mellan länderna.
- Undersökningar visar förvånande resultat, säger Daniel Ankarloo. De tyder inte på att systemen har blivit mer lika, snarare tvärtom, mer olika. Exempelvis har skillnaderna mellan Danmarks och Sveriges äldreomsorg ökat sedan 1990-talet.
Det går att spåra mindre förändringar: lägre socialförsäkringar och lägre socialbidrag har genomförts och drabbar mindre, ofta marginaliserade grupper. En allmän nedmontering av de stora välfärdssystemen går dock inte att spåra. Snarare handlar det om stagnation på en hög nivå efter en exempellös ökning av välfärdssektorn mellan 1950- och 1980-talen. Det finns flera möjliga förklaringar:
Det finns en spårbundenhet i systemet.
Även om globaliseringen är en trend med sänkta skatter och större inkomstskillnader som konsekvens, är många intressen beroende av välfärdsstaten. Politiker och tjänstemän går hand i hand med folkopinionen, som motsäger sig nedskärningar i mer generella system. Därför begränsas nedskärningarna till marginalen.
Omfördelning inom systemet
Det finns således en skillnad mellan mångas upplevelse av genuin oro och nedskärningar å ena sidan och forskningens besked att globaliseringen inte nämnvärt påverkar välfärden.Daniel Ankarloo ifrågasätter forskningens slutsatser.
- Jag tror faktiskt att det som globaliseringsteorin säger ska ske, det sker faktiskt åtminstone i Sverige, säger han. Här skärs välfärdssektorn ner.
Han pekar på att antalet anställda inom vård- och omsorgssektorn sjönk mellan 1990 och 2000 med cirka 90.000 personer. Samtidigt skedde en stark expansion inom den högre utbildningen med etableringen av flera lokalt förankrade högskolor.
- Forskarna har hittills tittat på den samlade ekonomin inom den sociala sektorn, säger Daniel Ankarloo. Där syns inte nedskärningarna så tydligt.
Han menar att det har skett en omfördelning inom den sociala sektorn, med minskning inom vård och omsorg, samtidigt som en åldrande befolkning egentligen har större behov än tidigare. Daniel Ankarloo håller med dem som hävdar att det nordiska välfärdssystemet kommer att överleva även på sikt.
- Men frågan är: kommer det att fungera på ett bra sätt?, säger han. Jag tror att man här faktiskt kan få ihop den subjektivt upplevda oron och forskningsresultaten.
Förväntningarna har blivit lägre
Oron, menar han, bygger på att välfärdssystemet inte fungerar för att uppnå de mål vi en gång satt upp för det. De flesta är överens om att exempelvis inkomstskillnaderna har ökat, liksom segregeringen i bostadsområdena.
En annan aspekt är att förväntningarna har ändrats. Välfärdsstaten sågs tidigare som ett demokratiskt projekt med syftet att öka den sociala jämlikheten och tryggheten, att stärka demokratin, skydda hälsan, garantera ett socialt skyddsnät och bidra till integrationsprocessen. Numera är förväntningarna betydligt lägre ställda, menar Daniel Ankarloo:
- De som nu hävdar att välfärdssystemen fungerar gör det inte utifrån att vi nu skulle ha uppnått social integration och jämlikhet. Snarare tycks argumentet på sin höjd vara att det hade varit ännu värre om vi inte hade haft välfärdssystemet.
Daniel Ankarloo kommer delta som föreläsare vid NVC:s seminarium "Nordic Day 2009 Prague " - för mer information om seminariet klicka här
Text: Nino Simic, Informatör, NVC